Malawisjön och cikliderna
 
Malawisjön, som förr kallades Nyassasjön, (Tanzania kallar fortfarande sjön för Nyassasjön,) är den sydligaste av de stora sydostafrikanska sjöarna. Den ligger på gränsen mellan Malawi, Tanzania och Moçambique, i den stora gravsänkan Great Rift Valley. Malawisjön har långsamt ändrats, under perioden 1914-1979 har vattennivån stigit 7 m. Ytan är cirka 30000 km2, medeldjup 273 m och största djup 706 m. Den är 603 km lång, 87 km som bredast.

Ytvattentemperaturen ligger året runt på 23.5-27°C och bottentemperaturen år bara några grader lägre. I tempererade sjöar förekommer under vinterperioden normalt en blandning av botten- och ytvatten beroende på, att det på vintern vid ytan kallare vattnet är tyngre än bottenregionens. Denna vattenblandning äger här, med den ringa temperaturskillnad det är fråga om, aldrig rum. Det syrerika ytvattnet kommer därför att ligga som ett 100-150 m djupt skikt ovanför det syrefattiga bottenvattnet, som på detta djup omöjliggör syrebehövande organismers existens. Den här skiktningen av vattnet är unik för tre sjöar i Riften, Malawisjön, Tanganyikasjön och Kivusjön. Endast dessa tre sjöar i världen innehåller betydande mängder reliktvatten. Reliktvatten är vatten som har bildats under ett annat geologiskt skede och man har i det vattnet stora möjligheter att mäta till sig kunskaper av historiskt intresse. Bara mycket sällan blandas delar av de olika vattenskikten till följd av de ibland mycket hårda sydostliga vindarna.

De djupa vattenlagren innehåller stora mängder metangas och en uppströmning av bottenvatten i stor omfattning skulle vara förödande för alla levande organismer i sjön. Sjöns vattentillförsel är totalt ca 1490 mm, varav 1000 från regn och 490 från floder. Genom avdunstning försvinner 1300 mm och Zambesifloden slutligen, tar vid sitt avflöde hand om de återstående 190 mm. I en analys av vatten från Malawisjön som vi låtit göra, ger följande resultat i jämförelse med vattenledningsvattnet i Örebro.

Parameter Test 1 Test 2 Örebro
Färgtal 0 1 10
Konduktivitet mS/m 34,3 37,1 20
pH 7,6 7,2 8,2
Alkalitet mg/l 191 189 49
Kalcium Ca mg/l 23    
Magnesium Mg mg/l 7    
Natrium Na mg/l 25 23 6,7
Kalium K mg/l 11 7,5 1,5
Totalhårdhet som Ca mg/l 35 35,7 30,5
Järn mg/l   0,1 0.02
Aluminium mg/l   0,03 0,01


Förekomst av fosfat, nitrat. sulfat och klorid kunde påvisas i testvattnet, men med stora differenser mellan testen troligtvis beroende på att vattnet transporterats långt innan test. I en analys av vattnets sammansättning, gjord av the Join Fisheries Research kunde inte förekomst av fosfat, nitrat. sulfat och klorid påvisas i sjövattnet. Lösta salter ger en totalhårdhet av mellan 12-15o dH, vattnet är hårt och alkaliskt (pH>7) men inte salt. En praktisk konsekvens av testerna blir att om man bor i Örebro, och tillsätter 15 g natriumbikarbonat/100 liter vatten så får man ett väldigt bra vatten.

De första större insamlingarna av fisk från Malawisjön företogs av Sir John Kirk redan i mitten av 1800-talet. Dessa fiskar beskrevs sedan av Albert Gunther 1864. 29 år senare beskrev Gunther ytterligare en del fiskar som denna gång insamlats av Sir Harry Johnson. Under åren 1908- 15 insamlades åter ett stort antal ciklider av en kapten Rhodes. Dessa ciklider beskrevs av Boulenger. De vetenskapliga beskrivningar som Boulenger lämnade i sin 1915 utgivna Catalogue of the Freshwater Fishes of Africa är fortfarande av stort intresse på grund av de utmärkta illustrationerna även om namnen inte längre år giltiga. Den första riktigt grundligt genomförda undersökningen av Malawisjöns fiskar gjordes av Tate Regan 1921. Regans beskrivningar upptog många av de släkten, vilkas namn fortfarande gäller. Till en annan stor samling lades grunden under åren 1925-26 då dr Cutbert Christy och Regan påbörjade arbetet, dock fullbordades den aldrig. Christysamlingen består av 4 300 fiskar, varav 3 500 är ciklider.

Dr Ethelwyn Trewavas fortsatte Regans arbete och gav 1935 ut sin översikt av Malawisjöns fiskar. Under femtiotalet undersökte dr Geoffrey Fryer sjöns ekologi, speciellt med tanke på Mbunagruppen. Detta arbete skulle dock akvaristerna knappast ha haft någon glädje av om inte Peter Davis, en av pionjärerna för export av ciklider till akvarieändamål, så flitigt exporterat ciklider från sin fångststation vid Cape Maclear. Regelbundet under 1960 och -70 talet gick exporterna varje vecka till grossister i USA och Europa. Davies arbete skapade grunden för det stora intresse som idag finns för Malawiciklider. Davies tvingades mer eller mindre bort från sin station i början av 80-talet när Nationalparken vid Cape Maclear började ta form. Mycket arbete har sedan dess utförts med att artbestämma alla de nya fiskar som ständigt upptäcks runt hela sjön av olika fångstexpeditioner.

 

 

 

 

 

 

Strand- och bottentyper

 
Malawisjöns mer än 1 600 km långa kustlinje delas naturligt i fyra olika biotoper. klippstranden, sandstranden, den mellanliggande övergångszonen och strändernas träskområden.

KLIPPSTRANDEN
Klippblock av skiftande storlek och form, huvudsakligen bestående av gråaktig sandsten och hård kvarts. De ligger på ett underlag av fasta klippor som på sina ställen är täckta av grov sand. De fritt liggande blocken och klipporna har på grund av det ständiga starka vågsvallet nära kusten slipats i många olika formationer. Men klipporna är inte fint rundade överallt. Vid Mbenji är exempelvis klippformationerna under vattnet dramatiskt tandade. Botten lutar nedåt mer eller mindre brant till ett djup på 10-20 m där lutningen så småningom blir allt starkare. Vattnet i denna zon, den s k littora1zoren, befinner sig på grund av vågsvall och dyningar nästan alltid i rörelse och är alltid mycket klart och syrerikt. Även efter långa perioder av dåligt väder har man klar sikt på upp till 20 m, vilket medför att ljuset kan tränga genom vattnet ända ner till klippbotten. Det kraftiga ljuset, den höga temperaturen och frånvaron av en kall vinterperiod i samband med de stora mängder av närsalter som tillförs från kusten bidrar gemensamt till en intensiv algväxt.

Många av klippstrandens fiskar lever därför också i stor utsträckning av alger och de smådjur som lever bland algerna. Detta alglager beskrivs närmare i samband det avsnitt som rör fiskarnas näringsbehov. Växtlighet saknas nästan helt vid klippstranden eftersom bottenlagret inte erbjuder tillräckligt rotfäste.


SANDSTRANDEN
I kontrast till klippstranden är sandstranden långgrund tills dess den 100-200 m från stranden på ett djup av 6-8 meter börjar luta starkare. Sanden är på sina ställen ganska finkornig men här och var sammanpackad. På andra ställen, där förekomsten av humusämnen är riklig. är bottnen mjukare och innehåller ofta mineraliserade trästycken. Detta tyder på. att här en gång varit skog. Vattnet vid strandkusten är i regel ganska klart, åtminstone efter perioder av lugnt väder. Vid pålandsvind med höga vågor rivs mängder av den finkorniga bottensanden upp tillsammans med ett rödaktigt slam. Sand och slam täcker då delar av den mest dominerande högre vattenväxten, Vallisneria. På grund av denna nedslamning och den i sjön under den årliga torra perioden sjunkande vattennivån har Vallisneriaskogarna, som på några lokaler upptar 12-15 % av bottenarealen, inte de bästa förutsättningar. Dessutom hindras fotosyntesen av allt slam och finkorning sand som lägger sig på växternas blad.


ÖVERGÅNGSZONEN
Denna zon är belägen mellan de två tidigare berörda områdena och kan beskrivas som en sandbotten, överströdd med större och mindre klippblock. Klippblocken dämpar vattenströmningen och detta gör att bottenarealen här är till 25 % täckt av Vallisneria. Övergångszonen övergår stegvis i sandstrand, på en sträcka av 10-20 m, där klippblocken blir färre, under det att klippstranden på de flesta platser börjar vid en mer utpräglad gräns.


STRANDOMRÅDET VID TRÄSKMARKERNA

Denna strandtyp förekommer nästan bara på de ställen där floder rinner ut i sjön. Under regnperioden strömmar här fram slamfyllt vatten, medan det under resten av året nästan inte tillförs något vatten alls. Då dessa floder vid sitt utlopp ofta bildar stora laguner med avsevärt djup är vattenströmningen knappast märkbar, och därför avlagras där mängder av slam. Växtligheten är här yppigare och mer varierande än vad som är fallet utmed de andra strandområdena och består t ex av näckrosor, vass- och gräsliknande arter. Med tanke på cikliderna är denna strandtyp ointressant.

 

 
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar
Foto: Anders Lernhammar